Kallavfettning: så får du bort tjära, asfalt och vägsalt utan att förstöra lacken

Jag kör Porsche. Det betyder två saker för den här texten. Det första är att bilen är låg, vilket gör att allt som slungas upp från vägbanan hamnar på ett smalt band längs trösklar, framskärmar och bakpartiet. Det andra är att Porsche sitter i VAG-familjen, och just VAG-bilarnas bakljus har ett rykte om sig att inte tåla lösningsmedel särskilt väl.

Så när jag väljer kallavfettning väljer jag inte den starkaste. Jag väljer den jag vågar stå med i handen bredvid en lykta som kostar mer än flaskan tusen gånger om.

Här går jag igenom var kallavfettningen hör hemma i tvätten, vad jag valde och varför – och framför allt hur jag undviker att få dit tjäran över huvud taget.

Vad är kallavfettning?

Kallavfettning är ett petroleumbaserat rengöringsmedel som löser upp smuts som inte är vattenlöslig. Kallavfettning tar tjära, asfaltsprickar, olja, diesel, fett, vägsalt och limrester. Den späds aldrig med vatten utan används koncentrerad, direkt ur flaskan, på en torr yta.

Enkelt uttryckt: vanligt bilschampo tar det som ligger löst ovanpå. Kallavfettning tar det som har bitit sig fast i klarlacken.

En sak är värd att säga direkt, eftersom den missförstås ofta: kallavfettning skyddar ingenting. Den lägger ingen hinna och blir inte bättre av fler lager. Den tar bort saker – inklusive, över tid, ditt vax.

Var i tvättordningen hör kallavfettningen hemma?

Kallavfettning är det allra första steget, före vatten och före schampo. Den läggs på en smutsig men torr bil. Det är den vanligaste förvirringen: ”torr bil” betyder torr, inte ren. Du tvättar alltså inte bilen innan – du börjar med kallavfettningen.

Så här ser ordningen ut hos mig:

1. Kallavfettning på torr, smutsig bil – löser tjära, asfalt och vägsalt
2. Alkalisk avfettning – löser trafikfilm, insekter och organisk smuts
3. Spola av allt med högtryck
4. Handtvätt med schampo, två hinkar
5. Torka med mikrofiberduk
6. Vid behov: lera, flygrostborttagning, polering, avtorkning med IPA
7. Lackskydd – det är det här steget som lägger en hinna, och det är sista steget

Steg 1 till 5 gör jag varje tvätt. Steg 6 och 7 gör jag en till två gånger per år.

Kallavfettning eller alkalisk avfettning – vad är skillnaden?

Kallavfettning tar oljebaserad smuts. Alkalisk avfettning tar organisk smuts. Det är hela skillnaden, och det är därför de flesta som kan sin sak använder båda.

Kör du dem i omvänd ordning har du redan blött ner bilen, och då når kallavfettningen aldrig fram till smutsen.

Så undviker jag tjära och asfalt i första läget

Det här är den delen ingen skriver om, och det är den som sparar mest tid. Asfaltsprickar är inget som bara händer – det finns ett tydligt mönster i när och var man får dem.

När på året det händer

Tjära och asfalt är ett sommarproblem, inte ett vinterproblem. Bitumen, alltså bindemedlet i asfalten, mjuknar när vägbanan blir varm. En solig julidag ligger asfaltytan en bra bit över lufttemperaturen, och då blir vägen klibbig på ett sätt den aldrig är i oktober.

Värst är det på:

• Nylagd asfalt, som fortsätter släppa i flera veckor efter läggning
• Varma eftermiddagar efter en solperiod, inte morgonen efter en sval natt
• Lagade sprickor och skarvar, där bitumen ligger i rena strängar tvärs vägbanan
• Vägarbeten där det ligger löst grus ovanpå ny beläggning

Vintern ger i stället vägsalt och oljefilm. Samma produkt löser det, men det är en annan sorts smuts som kommer smygande under hela säsongen i stället för på en enda körning.

Så kör jag

Det handlar nästan uteslutande om avstånd och hastighet.

1. Håll avstånd på nylagd asfalt. Det är bilen framför som slungar upp bitumen på dig, inte dina egna hjul. Dubbla avståndet så halveras problemet.
2. Sakta ner över lagningar och skarvar. Ju högre fart, desto längre upp på karossen hamnar det som rivs loss.
3. Undvik hjulspåren direkt efter ett vägarbete. Där ligger det mesta av det lösa.
4. Kör inte tätt bakom lastbilar en varm dag. Tunga fordon river upp betydligt mer material än en personbil.
5. Ta bort det inom några dagar. Färsk tjära går av med minimal insats. Tjära som suttit en månad i solen har hunnit vandra ner i klarlackens porer, och då krävs både längre verkningstid och ofta polering efteråt.

Var lackskyddet gör mest nytta

Ett vax eller keramiskt lackskydd hindrar inte att du får prickar. Det gör något bättre: prickarna sätter sig på skyddet i stället för i lacken. På skyddad lack släpper tjäran ofta efter ett par minuter, medan samma prick på oskyddad lack kan kräva två omgångar och en pensel.

Och här är det de flesta gör fel. Alla lägger skyddet på taket, huven och dörrarna, för det är den delen som syns när man går runt bilen och känner sig nöjd. Men det är det nedre bandet som gör jobbet: trösklarna, nedre halvan av dörrarna, bakom hjulhusen, stötfångarnas underkant. Där hamnar all asfalt och allt vägsalt. På en låg bil är det egentligen den enda kritiska ytan, och det är den flest hoppar över eftersom man ligger på knä och ingen ser resultatet.

Jag lägger hellre om lackskyddet en gång extra per säsong än köper en starkare avfettning.

Så använder jag kallavfettning steg för steg

1. Torr och sval bil, alltid. Vatten späder ut produkten. Jag tvättar aldrig i sol, och helst inte på en lack som stått och blivit varm.
2. Punktbehandla nedifrån och upp. Jag lägger den inte över hela bilen. Trösklar, bakom hjulhusen, nedre delen av bakpartiet och stötfångarens underkant – där sitter nittio procent av smutsen på en låg bil.
3. Aldrig ovanför sidorutornas nederkant. Det här är tipset nästan ingen ger: medlet rinner in i dörrarna och löser upp rostskyddet på insidan. På en bil du tänker behålla är det en riktigt dålig affär.
4. Fem minuters verkningstid. Du ser hur prickarna börjar rinna. Vid hårt sittande tjära hjälper jag till med en mjuk rekondpensel i stället för att öka mängden.
5. Aldrig i närheten av lyktorna. Behöver jag rengöra där gör jag det med schampo och duk efteråt.
6. Låt den aldrig torka in. Blåser det, lägg på lite extra i stället för att vänta ut den.
7. Spola av noggrant med högtryck, sedan alkalisk avfettning och därefter schampo.

Jag stod mellan två märken

Det här var ett svårt val, och det handlade inte om pris.

Tershine Dissolve

Tershine är förstahandsvalet för nästan alla svenska bilvårdsentusiaster, och det med all rätt. Dissolve är lågaromatisk och nästintill doftfri, den beskrivs som snäll mot plast, gummi och lyktor, och den kan appliceras på blöt yta – vilket är ovanligt för en kallavfettning.

Det sista är samtidigt det som fick mig att tveka, och här måste man vara lite nördig. En ren kallavfettning är i praktiken en petroleumprodukt, och petroleum lägger sig ovanpå vatten precis som olja i en kastrull. Den når helt enkelt inte ner till smutsen på en blöt yta. De produkter som ändå fungerar blöta är mikroemulsioner – blandningar av kallavfettning, alkohol och tensider – och den blandningen är per definition en kompromiss. Du får bekvämligheten och betalar med lite renodlad lösningskraft. Även Autodude, som säljer Dissolve, rekommenderar torr yta för bästa effekt.

Jag tvättar ändå alltid på torr bil. Då betalar jag för en egenskap jag aldrig använder.

TPG Hyper

TPG ligger i andra änden av skalan. Hyper är byggd för att vara kraftfull och för att kunna ligga kvar på ytan mycket länge utan att torka in, vilket i teorin är precis vad man vill ha när smutsen sitter hårt.

Men det är också där jag hoppade av. En stark, långverkande kallavfettning på en bil med färskt keramiskt lackskydd och ömtåliga bakljus är en kombination jag inte känner mig bekväm med. Kraft är sällan problemet i svensk bilvård. Kontroll är det.

Varför det ändå blev Ickystick

Jag landade i kallavfettning från Ickystick, och skälen är mer prosaiska än man kanske tror.

Den är en ren, outspädd petroleumprodukt för torr yta. Ingen kompromissformula som ska klara något jag ändå aldrig gör. Jag vill ha den renodlade varianten, av exakt de skäl jag gick igenom ovan.

Storleken passar hur jag faktiskt tvättar. 500 ml sprayflaska med munstycke. Jag doppar aldrig hela bilen i kallavfettning – jag punktbehandlar ett smalt band nedtill. En dunk på fem liter hade stått och blivit gammal i garaget medan jag använt en tiondel.

Den tar limrester och dekaler. Låter som en petitess tills du köper en begagnad bil med en klubbdekal på bakrutan eller en återförsäljarskylt du aldrig bett om. Då löser samma flaska två problem.

Den luktar kokos i stället för lacknafta. Rent kosmetiskt, men det spelar roll när du står böjd över en tröskel i tio grader kallt i tjugo minuter.

Sammanfattning: Jag skulle jag säga produkterna ofta förvånansvärt lika. Skillnaderna sitter i verkningstid, hur länge produkten ligger kvar utan att torka, hur den beter sig i kyla och hur skonsam den är mot plast och lyktor. Har du en bil du bryr dig om är det den sista punkten som är värd att betala för.

Håll avstånd på nylagd asfalt, håll lackskyddet färskt där det faktiskt behövs, och ta prickarna medan de är färska. När de väl sitter där: torr bil, punktbehandla nedtill, vänta fem minuter, spola av med högtryck, kör vidare med alkalisk avfettning och schampo.

Det är ingen konst. Det är bara ordning på stegen – och lite is i magen kring lyktorna.